Stockholm halvmarathon 2009

Då var det dags igen. Jag bestämde mig på lördagsmorgonen att min förkylning var tillräckligt i schack för att göra ett försök att springa den halvmara som jag hittills tycker bjuder på den trevligaste löpupplevelsen. Extra roligt skulle det bli att se den nya bansträckningen också. Förutom snor i näsan och en trött otränad kropp hade jag drabbats av huvudvärk just denna dag. Detta botades med kaffe och huvudvärkstablett och var egentligen aldrig något problem.

I sedvanlig ordning mötte jag upp Mattias och hans bror Micke innan loppet för att byta om och göra oss redo på mitt jobb. Denna gång hade även Esbjörn anslutit då hans födelsedagspresent bestod av en start i halvmaran.  Vi pratade om vilka mål vi satt upp och jag sa att eftersom jag är förkyld kommer jag att ta det lugnt och bara springa runt för att få min medalj. Mattias och Micke var ute efter ett personbästa samtidigt som Esbjörn siktade på sub 2 timmar då detta var hans första halvmara.

Eftersom jag vet hur dålig jag är på att tänka under fysisk ansträngning så skrev jag ner lite mellantider på min arm för att ha lite koll på hur jag skulle kunna prestera om det kändes bra.

Efter detta gick vi ner i Kungsträdgården och lämnade in våra grejer i kläd- och värdeinlämningen. Det som hade varit gott om tid blev plötsligt lite bråttom och eftersom Mattias och jag startade först fick vi skynda oss till startområdet. Där var det för lång kö till toabesöket som jag hade planerat in. Som tur är var det mer ett psykologiskt besök som behövdes så när väl starten gick så hade jag helt glömt detta.

Det blir ju fler och fler som springer halvmaran så i år var det ganska trångt de första kilometerna. Vid första vätskekontrollen var det så mycket folk att jag missade den då jag inte vill in och trängas och förlora tid.

Det kändes i kroppen redan från början att jag var tung och att förkylningen inte var helt borta. Men eftersom det är tävling så hade alla tankar på att bara jogga runt försvunnit. Istället började jag tänka: ”jag springer för ett nytt PB så får vi se hur långt det räcker”. Detta är egentligen ganska dumma tankar eftersom jag tyvärr vet precis hur roligt det är att gå in i väggen. Och för er som inte vet det, det är inte kul alls.

Troligen hade mitt undermedvetna räknat med denna reaktion eftersom på min arm med mellantider hade jag även skrivit upp tre tider för att gå i mål under 1.40. Sagt och gjort så började jag hålla ett öga på dessa tider när jag passerade 5, 10 och 15k och det såg ganska bra ut vid varje passering.

På Södermälarstrand sprang jag jämsides en man som plötsligt började ta stapplande steg och vifta med armarna. När det sedan såg ut som att han återvann sin balans så bara stöp han rakt i backen. Utan att riktigt ta emot sig med armarna. Det såg riktigt läskigt ut, men eftersom han gjorde det framför en klunga publik så sprang jag vidare och hoppades att han klarade sig bra eller fick den hjälp han behövde av de som tittade på.

Vid Tanto börjar det gå uppför samtidigt som man börjar känna sig mör i benen. Och trots att man bara har runt 4k kvar så känns det långt. Runt 18k tittade jag på klockan och ser att under 1.40 är ju inga problem alls. Det är värsta lugnt, inget kan få mig att misslyckas med det.

När jag vid 20k ska jag kolla hur otroligt god marginal jag fortfarande har så märker jag att jag knappt har någon alls och börjar fundera hur jag egentligen räknade tidigare. Jag som hade tänkte mig bekväm jogg in i mål fick trycka på lite och hade runt 20 sek till godo när jag passerade mållinjen.

På det hela taget är jag nöjd med 1.39 med tanke på att jag knappt rört mig efter Kalmar Triathlon och att jag varit förkyld hela veckan innan loppet gick. Jag har lite svårt att utvärdera hur det egentligen kändes eftersom jag var trött och snorig i kroppen redan innan starten men jag slapp smärtor och tror att det bara kan bli bättre. Ser redan fram mot nästa år. Då ska jag ha tränat och vara i form

Blir det bra bilder på mig är det inte heller omöjligt att jag återupprepar succén med ett benbildskollage från förra året.

Snor i benen

Den här veckan har börjat med att jag känt mig seg och lite förkyld. Jag har inte sprungit mina pass som det var tänkt pga detta. Idag så kände jag att jag nog ändå måste göra en liten formkoll inför Stockholm halvmarathon på lördag.

Ett lätt pass på 4-5k för att bara röra lite på benen. 4.2k blev det. Och sällan har 4.2k varit så trögt att springa. Jag är trött i kroppen, flåsig och seg. Benen är fulla med snor.

Vi får se om det blir något på lördag. Det är ju två dagar kvar och det kan förstås bli bättre. Som det ser ut nu har den här sommaren varit sådär. Jag har sprungit några lopp som träning inför viktigare lopp och sedan inte kunnat springa de viktigare pga sjukdom eller skada. Jag borde dessutom anmäla mig till Hässelbyloppet så att jag kan upprätthålla min tradition att vara anmäld till det men aldrig springa.

100 m

Igår var jag på Stadion för att springa intervaller med Mattias efter jobbet. Nästan ännu viktigare var att vi skulle kunna prova springa 100 m på bana för att se hur snabbt det kunde gå. Detta har jag varit sugen på sedan Usain Bolt slog världsrekord. Vilket jag sannerligen hoppas att han gjorde odopad.

Vi bestämde att det var lämpligt att förlägga 100 metersloppet efter uppvärmningen men innan de riktiga intervallerna för att vara i bästa form. När man ser 100 m på TV så ser det inte långt ut alls. Inte heller är 100 m speciellt långt under en mara eller ett halvmarathon. När man bara ska springa 100 m är det skitlångt. Det tar nästan aldrig slut. 2 repetitioner gjorde jag varav den andra var lite snabbare.

Jag kan i varje fall glädja mig med att när Bolt och jag startar i samma lopp så kommer jag vara närmare mål än start när Bolt passerar mållinjen.

Efter denna övning var det dags för intervallerna som inte alls var så lätta som schemat sa att de skulle vara. Det blev som vanligt bättre med flåset och orken mot den senare delen av passet. Lite bekymrande var att baksida lår och vader troligen tagit en massa stryk av att springa  de första 2 * 100 metrarna. Idag har jag dessutom ont i båda vristerna. Min kropp är sannerligen inte gjord för att springa så explosivt. Men det hinner nog bli bra till Stockholm halvmarathon nästa vecka.

Sarri!

I tisdags skulle jag springa lite intervaller med Mattias på Stadion. Eftersom jag fortfarande hittar dåligt i Stockholm var jag tvungen att cykla förbi mitt jobb för att hitta till Mattias jobb där vi skulle träffas. Det blev en liten omväg och jag kände mig lite trött i benen redan innan vi skulle börja springa. Dessutom är det onaturligt att cykla innan löpning så jag borde ha tagit tunnebanan. Men nu var det som det var.

När vi joggat fram till Stadion märkte vi att det var en tävling där. ”Långlöparens kväll” hette det. Det var 4 olika lopp. 2k och 3 st 10k lopp. Vi stannade en kort stund och pratade med en kille som Mattias känner lite. Jag kände igen honom från bland annat Kalmar triathlon. Han berättade att meningen med tävlingen på Stadion var att människor utan löparklubb skulle få prova springa lite längre på bana och undrade om vi ville vara med. Det ville vi inte utan berättade att vi skulle springa intervaller och helst vill prova springa 100m på bana för att se hur snabbt det kunde gå.

Vi joggade därifrån och bestämde att vi springer våra intervaller på Lidingö istället. 1000m intervaller bestämde vi istället för de 800m vi tänkt först.

Passet var tyvärr ganska jobbigt även om det kändes bättre mot andra halvan av det. På nedjoggen tillbaka bestämde vi oss för att titta in på Stadion igen för att se hur det gick för löparna. Vi såg bara klubblöpare och den sista som sprang i mål på ett av 10k-loppen sprang på 40min. Tjena vad det var för nybörjare.

På vägen hem när jag cyklade längs stadshuset mötte jag två indier som cyklade och höll varandra i handen. Jag försökte hålla så långt ut åt höger som det gick utan att krascha i den höga trottoarkanten. Indierna gjorde inga försök att undvika mig utan fortsatte cykla hand i hand. När de cyklade förbi mig var det så dåligt med plats mellan oss att den ena indierns väska slog i mig. Jag vänder mig om och ropar ”men va fan!” och hoppas att de blivit rädda för att att det var så nära att vi krockade. Men nej, de cyklar glatt vidare hand i hand och ropar tillbaka ”sarri!”.

I går skulle jag springa fornstigen med Mattias men det regnade halva dagen vilket gör den till en lerig misär av hala rötter och stenar så istället försökte jag jogga bort lite stelhet i vaderna med ett lugnt kort pass istället.

Idag är stelheten kvar och jag ska göra ett nytt försök ikväll med ett långpass.

Lurad

Nu är jag precis hemkommen från Nederländerna och Amsterdam. Jag har blåsor på fötterna efter allt promenerande.

Dessutom hittade jag ett obestridligt bevis för att Mattias och Björn bara lurar mig att göra hemska saker:

Det här har uppenbarligen ingenting med saken att göra:

Fåglar

Idag vadade jag genom fåglar på mitt löppass. De vill inte flytta på sig alls så man måste sicksacka mellan dem. De flesta tittar slött på en medan några väser tomma hot.

De här var dessutom bara ett litet urval av alla fåglar som spatserade framför mig på mitt pass.

Jag har även bestämt nu att all träning ska vara små delar som i sinom tid ska leda fram till Norseman Xtreme Triathlon 2011. Så fort det blir jobbigt ska jag tänka att om jag bara gör detta så blir NXT mycket lättare. Alla tävlingar ska vara små delmål som ska göra Norgeresan behagligare.

Känner jag mig själv rätt så kommer jag troligen bara att kunna hålla fokuset uppe fram till ungefär i vinter. Sedan blir det troligen i maj 2011 som jag kommer på det igen och måste panikträna så att allt bara blir hemskt. Fast man kan ju hoppas att jag just den här gången har fel.

Trött

Man tror ju att man är helt återställd efter förra helgens Ironman. Idag tänkte jag ta ett kortare cykelpass på 5-6 mil men efter ca 20 km när jag kom fram till Svartsjö slott så kände jag mig trött och sliten i kroppen.

Jag bestämde mig att stanna och ta en titt på slottet, något jag velat göra på precis alla mina cykelpass i vår och sommar men aldrig haft tid med. Tyvärr var det stängt idag så jag fick nöja mig med att cykla runt det och sedan sätta mig i skuggan på en trapp och fundera hur jag skulle göra med resten av passet.

Efter några minuter i skuggan och en halv flaska vatten senare bestämde jag mig för att cykla tillbaka samma väg som jag kom ifrån och därmed få ett mycket kortare pass än vad det var tänkt.

Medelhastigheten blev i varje fall 33 km/h vilket var bra trots sliten kropp och lite motvind. På vägen hem stannade jag vid Kina slott och tog en kopp kaffe.

Nu är jag lite mindre sugen på Norseman Xtreme Triathlon men jag gissar att det snart vänder.

Framåt

Hur ser det ut nu efter Kalmar triathlon 2009 kan man ju fråga sig. Vad finns det för planer i framtiden och om det finns några, ska man verkligen berätta dem för någon?

Först kan jag känna att jag skulle vilja åka tillbaka till Kalmar redan nästa år, 2010, och göra en tävling till där jag förhoppningsvis får köra hela sträckan utan några problem. Nästa år är dock ett år som jag tror det kommer vara mycket jobb som tar tid från långpass och annan nyttig träning. Man kan nog inte ha för höga förväntningar på 2010 mer än att försöka hålla formen.

Året därpå, om allting fortfarande är kul, finns det Ironman-tävlingar utomlands som kan vara intressanta. Framförallt så finns Norseman Xtreme Triathlon, som verkar mycket spännande.

Bifogar en liten banprofil som jag stal på Norrmannens hemsida. Vem blir inte sugen på de där sista 17 km?

Allt hänger förstås på att det fortfarande ska vara kul och att man får vara skadefri så det här är bara lösrykta tankar som formats medan kroppen väntar på sitt första riktiga träningspass imorgon efter förra helgen.

Kalmar triathlon 2009

Då var Kalmar triathlon över för detta år. Förra året var jag chaufför, i år tävlade jag och vi får väl se hur det blir nästa gång.

Jag önskar jag kunde säga hur kul det var och hur stolt jag är över att ha genomfört ett vad många tycker är ett hopplöst långt och plågsamt lopp. Men tyvärr känner jag mig lite besviken. Det är förstås roligt att jag kom i mål men tävlingen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Innan var jag orolig över hur det skulle gå att simma och om cykeln skulle hålla alla 18 mil. Det jag tappade skulle jag ju ta igen på min bästa gren, nämligen löpningen. Nu blev det förstås helt tvärtom.

Så till rapporten. Efter en så gott som sömnlös natt och schysst frukost på stadshotellet i Kalmar var det dags att bege sig ner till Kattrumpan för att checka in cykeln, märka upp sig och kränga på sig våtdräkten. Allt skulle rättas till inför växlingarna och man skulle gå på toa en sista gång innan uppvärmningen inför det 3.860m långa badet i Kalmar sund.

När starten ljöd kl 07 på morgonen rusade alla ut i vattnet och började slåss fram till den första bojen man skulle simma förbi. Efter det stabiliserades positionerna lite och man simmade på i sitt stim. Jag fick en ordentlig spark på ena axeln i början och fyllde mina simglasögon med lite tårar men det var ingen fara utan bara att fortsätta. När man kom ut på den långa raksträckan längst ut på banan så var det väldigt stora vågor och det var ganska kämpigt att bara ta sig fram bra. Men jag försökte tänka att det var lika för alla och skvalpade vidare.Tiden blev ungefär som jag hade tänkt mig vilket var helt ok eftersom jag inte räknat med alla monstervågor.

Efter två varv på banan var det dags att springa upp till cykeln och påbörja de 18 milen som skulle avverkas. Det finns egentligen inte så mycket att säga om cyklingen mer än att det var stormande motvind på väg ut på den trevarvsbana som cyklingen gick på vilket förstås betydde att det var medvind tillbaka nästan hela vägen. Speakern berättade i en varvning att det var den blåsigaste tävlingen i Kalmar triathlons historia. Jag som hatar motvind mer än mygg och nazister fick återigen bita ihop och tänka att det är lika för alla och det blir medvind när jag vänder.

Vid den första varvningen var jag tvungen att springa in i växlingsområdet och gå på toa eftersom jag var risig i magen samt att jag var tvungen att springa förbi min väska och hämta ett verktyg och justera sadeln på cykeln som var lite sned och skavde på insidan av mitt lår. Synd på ett annars snabbt och bra varv.

Andra varvet samma sak igen. Toastopp innan fortsatt cykling. Även växlingen mellan cykel och löpning förärades med just ett sådant stopp. Troligen var jag den som var sämst i magen under hela tävlingen. Tiden för cyklingen blev ändå helt ok trots alla stopp (det hade förstås blivit bättre utan) och förutom magbesvären så kändes allt väldigt bra. Trots att solen och värmen kommit fram ordentligt vilket inte är så kul inför löpningen så var det var ju nu det roliga började.

I varje fall hade jag tänkt mig det. Varje löpsteg jag tog kändes mycket dåligt i magen och jag mådde inte alls så bra. Detta gjorde att jag sprang lite försiktigt i början på maran men insåg att det här ju faktiskt inte gick. Varje stöt vid varje steg kändes ganska dåligt så jag var helt enkelt tvungen att gå.

Som tur är så går jag ganska fort och vid gång så försvinner de värsta stötarna så jag kunde ju ta mig framåt. Faktum var att jag gick förbi flera löpare som kämpade sig fram. Vilket förstås var bra men det var inte alls så här jag hade tänkt mig.

3.860m simning, 180.2km cykling och 42.2km löpning tog 12.40min. Och visst, jag är ju tydligen en järnman nu, om än en lätt besviken sådan. Kul att gå i mål men jag måste nog göra om det här för att puts min tid lite. Förutom besvären på löpningen var det värsta med hela tävlingen solen. Trots att jag smorde in mig är jag ordentligt bränd på axlar och i nacken. Nästa gång blir det lite solskydd i varje växling.

En rolig grej är att min chef berättade för sin fru om Kalmar triathlon. Hon sa att det var omöjligt och att jag måste ljuga. Det är ju sådana reaktioner man vill ha.

T-4 dagar till Kalmar Järnman

Idag har jag köpt lördagsgodis och klippt en aerodynamisk kort frippa.

Allt kanske inte ska ätas men det är bättre att ha för mycket än för lite. Gissningsvis bestämmer jag mig i sista sekunden.

En ny frisyr kommer förstås att kapa många minuter om jag går i mål. Bara för att jag aldrig har förberett mig så mycket inför något lopp tidigare så skulle det inte förvåna mig om jag inte kan slutföra. Det vore typiskt. Börjar dock se fram lite mot lördagen. Speciellt lördag kväll när det är över.